Just nu vill jag bara ha ett hus att renovera, att fixa precis
som jag (vi) vill ha det, för att stanna resten av livet.
Ibland när jag ser folk i min egen ålder som redan är där,
känner jag att jag ligger efter och att jag vill ha precis vad dom har.
Men, sanningen är den.. Att jag redan varit där.
Jag bodde med Rickard i ett hus, vi renoverade allt, jag var en del
av allt där - vi grävde jordvärme, vi lade klinker, vi köpte ett svindyrt
kök i ek från Elektrolux, vi bytte alla fönster, tapetserade överallt,
köpte massor av nya möbler, gjorde allt precis som vi ville ha det,
jag hade ett jättemysigt stall där jag hade min
häst, vi hade stora hagar just utanför köksfönstret, vi hade allt vi behövde.
Jag bodde i ett hus på landet, min post kom dit och det var mitt hem.
Och jag var där långt före alla andra i min ålder...
Men det spelar ingen roll längre.
Det var inte meningen för mig.
Det har jag insett nu.
Jag var inte redo för det då, för att det skedde med helt fel person.
Jag kunde inte ha gjort ett större misstag, och att jag bodde i hus när
jag var 18 spelar ingen roll nu.
För allt det där, och mycket mer, vill jag dela med David,
och ingen annan. Jag vill ha hans hus, jag vill ha hans barn.
Han är verkligen en person jag känner att jag kan ha en framtid med.
Att jag redan har bott i hus och gjort en stor bit av vad det innebär,
gör att jag vet vad jag kan få tillsammans med David, det gör att
jag längtar ännu mer efter det...
Tror inte att David förstår att jag faktiskt redan gjort allt det där.
Vill i alla fall att han ska veta att det betydde inte hälften så mycket
som det kommer att göra när jag får göra det med honom, bara det blir
av någon gång...
Jag vet hur det är att ha ett helt hus att städa, att sköta en gård,
att ha ansvar för att hästarna kommer ut tidigt varje morgon, och kommer
in varje kväll. Och det är det livet jag vill ha. Jag klarar det.
Det enda som behövs är en trygghet i personen jag delar det med.
Att veta att jag är hans och han är min. Vad som än händer...
Jag sitter bara och väntar...
David, jag vill så mycker mer!
som jag (vi) vill ha det, för att stanna resten av livet.
Ibland när jag ser folk i min egen ålder som redan är där,
känner jag att jag ligger efter och att jag vill ha precis vad dom har.
Men, sanningen är den.. Att jag redan varit där.
Jag bodde med Rickard i ett hus, vi renoverade allt, jag var en del
av allt där - vi grävde jordvärme, vi lade klinker, vi köpte ett svindyrt
kök i ek från Elektrolux, vi bytte alla fönster, tapetserade överallt,
köpte massor av nya möbler, gjorde allt precis som vi ville ha det,
jag hade ett jättemysigt stall där jag hade min
häst, vi hade stora hagar just utanför köksfönstret, vi hade allt vi behövde.
Jag bodde i ett hus på landet, min post kom dit och det var mitt hem.
Och jag var där långt före alla andra i min ålder...
Men det spelar ingen roll längre.
Det var inte meningen för mig.
Det har jag insett nu.
Jag var inte redo för det då, för att det skedde med helt fel person.
Jag kunde inte ha gjort ett större misstag, och att jag bodde i hus när
jag var 18 spelar ingen roll nu.
För allt det där, och mycket mer, vill jag dela med David,
och ingen annan. Jag vill ha hans hus, jag vill ha hans barn.
Han är verkligen en person jag känner att jag kan ha en framtid med.
Att jag redan har bott i hus och gjort en stor bit av vad det innebär,
gör att jag vet vad jag kan få tillsammans med David, det gör att
jag längtar ännu mer efter det...
Tror inte att David förstår att jag faktiskt redan gjort allt det där.
Vill i alla fall att han ska veta att det betydde inte hälften så mycket
som det kommer att göra när jag får göra det med honom, bara det blir
av någon gång...
Jag vet hur det är att ha ett helt hus att städa, att sköta en gård,
att ha ansvar för att hästarna kommer ut tidigt varje morgon, och kommer
in varje kväll. Och det är det livet jag vill ha. Jag klarar det.
Det enda som behövs är en trygghet i personen jag delar det med.
Att veta att jag är hans och han är min. Vad som än händer...
Jag sitter bara och väntar...
David, jag vill så mycker mer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar