Verkligheten...

"You know, this isn't the first time this has happened to me
This love sick thing
I like serious relationships and
A girl like me dont stay single for long
Cuz everytime a boyfriend and I break up
My world is crushed and I'm all alone
The love bug crawls right back up and bites me
And I'm back"

Ett citat från Fergies låt Clumsy.


Skrev det här för att det förklarar precis
hur jag är som person.
Jag "kan" inte vara själv.
Jag måste ha en pojkvän annars går jag sönder.
Tror jag.
Sanningen är att jag alltid klarat mig alldeles
utmärkt, om inte bättre, de stunder jag varit själv.
Jag har hunnit träffa ganska många.
En del stolpskott men ett par guldkorn som
faktiskt varit något.
För man kan inte låtsas att man blir kär i varenda
kille man snubblar över, så är det inte.
Hur som helst, det jag ville komma till...

Det här är jag; min personlighet; min karaktär.
Alla har ett "jag" ; en personlighet; en karaktär.
Det här är min.
Det är inte en positiv egenskap, men det är
kanske dags att inse att det funkar så?

Hur mycket jag än har gått igenom,
så har jag lärt min väldigt mycket på vägen.
Jag har alltid klarat mig, gått vidare.
Och visst, folk kan tycka - det gör dom alltid,
vare sig man gör något bra eller dåligt.
Jag har ingen ångest över vad som hänt
förut även om jag med facit i hand kan
se att det hade varit bättre om vissa grejer inte
hade hänt...
Både för min egen och andras skull.

Man får alltid dåliga erfarenheter,
och det är egentligen bara de bitarna jag
förlorar på nu.
Men jag lever ju.
Jag mår bra, jag klarar mig.

Andra har också egenheter.
En del har en tragiskt tendens att bara
prata om sig själva, andra har en ännu mer
tragisk tendens att bara prata om sina sjukdomar.
Det var bara exempel.
Sedan finns det alla karaktärer som kommer fram
efter några glas alkohol;
en del super sig fulla på krogen och går hem med
någon varje fredag och lördagnatt,
vissa kan inte dricka utan att sluta med att
förstöra festen i tårar, varenda gång,
en del blir hotfulla, våldsamma och
otrevliga, andra gör saker i fyllan
som aldrig någonsin skulle hända i "vanliga fall"...

Vad det handlar om här är att inse att man
får dålig karaktär när man dricker.
Att tänka:
Har jag gjort någon ledsen när jag varit full?
Har jag hamnat i situationer som jag inte borde?
Har jag förstört något för mig själv?

Ser man då att det finns ett mönster,
kanske man ska fortsätta undra...
Vill jag dricka, till varje pris?
Om jag så ska förstöra allt som är viktigt för mig...

Eller är det dags att känna efter,
det kanske är så att man bli en annan person
när man har fått alkohol i sig, hur mycket man
än önskar att det inte vore så?

Det kanske är en mognadsfråga...
Prioritera...
Känna efter vad som är viktigast...
Kanske stå upp för det, försvara sig själv och
stå upp för valet man gör.
Vare sig man väljer att fortsätta i samma dåliga spår,
eller förändra något man kan, innan det händer.
Man har alltid ett val.

I mitt fall har jag gjort ett val,
grundat på mitt förhållande till David,
som jag är väldigt rädd om.

Jag har valt bort vissa bitar.
Skulle jag vara på en fest, bli för full,
gå ut på krogen och bli uppraggad -
nog skulle jag flirta tillbaka.
Jag skulle aldrig spåra ur och börja pussas
eller följa med någon hem,
men -
jag skulle inte vara svår att få på kroken.
Förmodligen skulle jag fnissa och känna mig
väldigt speciell och tycka att det var roligt.
För det är så jag är.
Även om jag inte är intresserad av något.
Och det skulle räcka, det skulle inte vara att respektera sin partner.
Jag vet hur jag funkar; hur jag alltid har funkat.
Därför undviker jag det.



Vet inte om någon orkade läsa denna predikan,
men jag kände att jag ville skriva något viktigt för en
gångs skull, medan det är aktuellt för mig...
Hoppas någon förstår dilemmat och kanske känner igen sig.